Mark 17:14-20DEN SORTEN KAN BARA DRIVAS UT MED BÖN
Jesus hade varit med tre av sina lärjungar på förklaringsberget. Så hade de gått ned från berget och kommit tillbaka till de nio lärjungar som inte följt med. De hade försökt driva ut en demon, men inte lyckats med det. Jesus gör pojken frisk och lärjungarna undrar varför de inte kunde det. Då säger Jesus: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.”
Bönen har en oerhörd betydelse, så viktig att Jesus både genom sitt eget exempel och med dessa ord klargör det. Bönen gör två saker tydliga för oss. Att det inte är vår tro eller styrka som har betydelse utan Guds och att det är viktigt att låta Guds kraft få träda fram i våra liv genom ödmjukhet.
Jesus säger först: ”Detta släkte som inte vill tro” och sedan ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.” Uppenbarligen räckte det inte med den tro som lärjungarna hade i detta fall, utan de skulle be. Förmodligen hade de gjort som de brukade nämligen befalla den onde anden att fara ut ur pojken i Jesu namn och ingenting hade hänt. Nu kom Jesus och tog hand om det hela. Men vad kan vi lära oss av denna händelse? Det finns alltid en risk med att allt går bra och man märker att man får allt man ber om. Risken är inte att man inte tror, inte heller att man gör fel. Risken är att man börjar mer tro på sig själv och sin egen förmåga än på dens förmåga som det hela faktiskt beror på: Jesus. Det är endast i Jesu namn vi kan verka. Men denna förmåga eller gåva försvagas betydligt om vi själva kommer i förgrunden eller inte låter Jesus vara Herre i våra liv. Lärjungarna hade blivit så vana vid att allting gick bra. Det kanske hade kommit in lättja i deras tro och de började tro mer på sin egen kraft och förmåga än på Guds. Därför gick det inte för dem denna gång. Kraften de stötte på kunde de inte rå på. Orden i Jesu namn blev inte så mycket i Jesu namn, utan mer i deras egna. Därför behövde de be.
Vad händer när man ber? Jo, man måste ödmjuka sig. Vi ber för att vi behöver något som vi inte kan klara av själva. Sådant vi klarar själva ber vi inte om. Med bönen är det annorlunda. Bönen är att med hela sitt hjärta rikta sig till Gud och be honom ta hand om saken. Det handlar om ödmjukhet. Det är ödmjukhen som leder till att vi överlämnar saken, vad det än må vara, till Gud och låter hans väldiga styrkas kraft visa sig. Detta leder i sin tur till att man stärks i sin tro och då förstår man också vad Jesus menar med orden: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.” Trons styrka som lärjungarna behövde kunde de inte få genom att tycka att man skulle tro lite mer och liksom försöka övertyga sig själv till en trosvisshet. Något sådant leder bara till en temporär psykisk styrka, men inte till något hållbart eftersom tro än och förblir en gåva från Gud som måste tas emot i ödmjukhet. Denna ödmjukhet börjar alltid i bönen. Därför fick lärjungarna lära sig, ännu en gång, att grunden för det kristna livet, tron på Jesus måste gå hand i hand med bönen. Därför är det så viktigt för oss lära oss att vara stilla i bön inför Gud.
AMEN
Karl-Gunnar Svensson
Jag har skrivit en bok som heter: "Varför?
Funderingar om svar på svåra frågor?" Läs den
här på Internet!!!