Jes 29:17-24

ATT VÅGA HOPPAS
Johannes Döparen satt i fängelse och skickade sina lärjungar till att fråga Jesus om Han verkligen var Messias. När de hade gått frågade Jesus folket: "Vad gick ni ut i öknen för att se?" och han gav själv svaret: "En profet? Ja, och jag säger er: en som är mer än en profet." Israels folk levde med ett hopp om befrielse. De hade blivit lovad detta många gånger genom sina profeter. Nu hade det gått nästan 400 år utan en enda profet som gav dem ett nytt hopp. Och så kom Johannes Döparen. Han hade talat om att tiden var inne för Guds besök, att folket nu skulle göra bättring och bereda sig på att ta emot Messias. Gud skulle sända befriaren till Israel. Johannes Döparen gav folket ett hopp och därför var folket förväntansfullt. De ville ta del av hoppet. Därför brydde de sig inte om var Johannes befann sig. Var han uppe bland bergen, så gick de dit. Var han vid Jordans flod, så gick de dit. Var han ute i öknen, så gick de dit. De ville få ett hopp. Och Johannes gav dem hopp och beredde dem att ta emot det Gud hade lovat.
Vi vet inte så mycket om Johannes Döparen, men med all säkerhet beredda han vägen ordentligt för Jesus. Ryktet om Jesus spred sig, läser vi om, men ett rykte sprider sig inte om det inte finns något förberett för det. Vem som helst kunde ropa ut att Messias hade kommit. Men hade det inte varit någon substans i det, hade ryktet inte blivit så stort. Johannes hade givit folket hoppet om Messias, så kunde Han komma. Folket vågade hoppas.
Så kom Jesus. Johannes ropade om Honom att Han var Guds Lamm som skulle ta bort världens synder. Det var Jesus Johannes hade gett folket ett hopp om. Och Jesus gick ut bland städer och byar för att förkunna Guds rike. Han tog med sig lärjungar och folket började hoppas. Han botade sjuka, uppväckte döda, blinda gav han synen åter och lama kunde gå. Hoppet om befrielsen var nära. Folket hade fått ett hopp.
Idag är det nästan samma situation. Vi söker efter hopp på olika sätt. Vi hoppas på att framtiden skall bli bättre, vi hoppas att vi inte skall råka ut för ekonomiskt trassel, att vi inte skall bli skadade, sjuka och illa behandlade. Vi hoppas på fritid och semester. Då hoppas vi att alla problem skall lösa sig. Men så märker många att det inte blir så och man förlorar sitt hopp och vågar inte längre hoppas. Man blir utbränd, allt känns meningslöst och tomt. Man mal på i samma gamla hjulspår. Man bryr sig mindre och mindre om vad som händer och sker. Så blir det när man förlorat sitt hopp. Precis som folket sprang ut i öknen för att lyssna till Johannes, springer man efter vad som helst som kan ge hopp. Och det kan kännas bättre för en tid. Man börjar motionera, gå med i en studiecirkel, börja umgås mer. Många trevliga saker, men så känner man att man inte når fram till det hopp man söker. Det fattas något. Johannes kunde ge folket ett hopp, men först när de tog emot Jesus kunde hopp bli verklighet. Så här är det också idag. Först hos Jesus kan vår innersta längtan bli fylld, vårt hopp kan få mening. Det är Jesus som är meningen med livet. Endast hos Honom kan vi få ro. "Bara i dig kan min själ få ro. Bara i dig min Gud."
AMEN
 

Tillbaka
 

Jag har skrivit en bok som heter: "Varför? Funderingar om svar på svåra frågor?" Läs den här på Internet!!!