RÄDSLA
Översteprästerna och fariséerna hade kallat samman
stora rådet när de fått höra att Jesus hade uppväckt
Lasarus från de döda. De sa: ”Vad skall vi göra? Den här
mannen gör många tecken. Om vi låter honom fortsätta
börjar alla tro på honom, och då kommer romarna och utplånar
både vår heliga plats och vårt folk.” (Joh 11:47-48)
De var rädda för uppror, men det stämmer inte. Om judarna
ändrade sin religion spelade inte romarna någon roll. Jesus
gav inte anledning till uppror, snarare tvärtom. Det Jesus förkunnade
om handlade inte om uppror, snarare tvärtom. Det översteprästerna
och fariséerna var rädda för var inte uppror, det var
Jesus de vara rädda för.
Det finns mycket man kan vara rädd för: lidande, sjukdomar,
dåligt rykte, motgångar av olika slag och framför allt
döden. Vad som helst kan få oss att bli rädda om vi har
den bakomliggande tanken på att vi skall komma till skada. Rädslan
tar ifrån oss känslan av trygghet och får oss att hela
tiden inrikta våra tankar bara på oss själva.
Det finns olika former av rädsla. Vi brukar dela upp dem i
två delar; rädsla för vad som kan drabba oss själva
samt rädsla för vad som kan drabba andra i vår närhet.
Men rädslan i båda fallen hör ändå alltid samman
med den man själv är, i den situation man själv befinner
sig i eller omständigheter som kan drabba oss negativt. Det vi fruktar
mest är som alltid den egna döden.
Rädslan hör alltså ihop med vårt eget jag.
Den är till vissa delar en naturlig process hos oss, ett psykiskt
skydd för vår överlevnads skull.
Vi brukar tala om en positiv sida av rädslan och en negativ.
Den positiva sidan skall inte drivas bort, endast den negativa. Den positiva
sidan av rädslan som vi behöver för att överleva i
denna världen kallar vi för att vara rädda om någon
eller något. De tio budorden bygger på denna sida av rädslan.
Denna form av rädsla är något som vi behöver. Det
är den negativa sidan som skall drivas ut. Rädslan för någonting
för egen del. En rädsla som skapar bara ett synfält: mig
själv. En rädsla som formar bara en tanke: tanken om mitt eget
bästa. Det är en rädsla där varken ödmjukhet,
kärlek eller Gud får plats. Den rädslan måste drivas
ut. Den fruktan behöver vi inte. Den kärlek som driver ut den
negativa rädslan kommer från gemenskapen i tron på Gud.
Det är den kärlek vi kallar för Jesus själv. Jesus
är den kärleken. Det enda vi behöver är Jesus. Det
enda vi behöver är att lita på Jesus. Till honom kan vi
komma varje dag och han har lovat att bära våra bördor
och att vi inte behöver frukta.
Det som översteprästen Kajafas och stora rådet inte
hade gjort var att först söka Gud och Hans vilja. Därför
var de rädda. De litade inte på att Gud skulle ta hand om dem
även om det skulle ha blivit uppror. De var rädda för de
hade glömt bort Gud. Därför är det viktigt att vi förstår
det avgörande med detta med rädsla, att vår rädsla
snarare beror på ett dåligt förhållande till Gud
än en brist i övrigt hos oss själva. Att det viktigaste
för oss är att vi vågar lita på Gud i livets alla
förhållanden och våga tro att Han är med oss, har
omsorg om oss och leder oss till en gemenskap med Honom som ger oss den
kärlek som driver ut räddhågan. Kärleken som är
Jesus Kristus, vår Herre.
AMEN
Karl-Gunnar Svensson
Jag har skrivit en bok som heter: "Varför?
Funderingar om svar på svåra frågor?" Läs den
här på Internet!!!